What happens in Tokyo...

Utanför tågets fönster breder stadslandskapet ut sig så långt det går att se. Det är, som sagt, svårt att tala om stad vs. förort, eftersom bebyggelsen sträcker sig nästan utan avbrott mellan städerna. Visst blir det färre och färre skyskrapor, men till och med de sticker upp lite här och var, utan förvarning. Vi sitter just nu på tåget mot Osaka, där vi ska fortsätta mot vår destination, Hiroshima. Våra fyra dagar i Tokyo tog slut igår, och vistelsen avslutades med en hejdundrande promenadfest!

Sista dagen i Tokyo var planerad som shoppingdag, så naturligtvis delade vi upp oss i flick- och pojk-lag. Tjejerna drog runt i kläd- och smyckesbutiker, och vi killar åkte först till Odaiba, en artificiell ö mitt i Tokyos hamn, sen till Akihabara - The Electric District.

För att komma till Odaiba åkte vi över Tokyos Rainbow Bridge, en rätt så lång hängbro mitt i hamnen. Dit kom man inte med tunnelbana, så istället fick vi ta något slags buss-tåg - tågvagnar som gick på vanliga bildäck, inte räls. Till råga på det var de fullt automatiserade, utan förare eller ens förarhytter. Fick man sittplats längst fram hade man panoramavy över hela Tokyos hamn. Väl framme insåg vi att vi tagit i lite väl med tiden, så ingenting öppnade förrän 40 minuter senare. Nåväl, tid att utforska området lite, och se vad som finns. Utsiktsplatser, en frihetsgudinna i "miniatyr", och spindlar. Det finns hemskt stora, hemskt färgglada spindlar i nästan vartenda träd i Japan. Lyckligtvis verkar det vara det enda stället de finns, men man lär sig titta upp och vara vaksam om man går genom en allé eller liknande. Nämnde jag att de är hemskt stora?

Målet med Aidoba var Joypolis, ett fyra våningar högt TV-spelspalats med massor av Sega-spel och olika åkturer. Bland annat åkte vi en lite bergochdal-bana och en snowboard-simulator. Sen fortsatte vi med att spela Rambo och skjuta ryssar, skjuta björnar i takt till musik, spela Bill-Bow (en korsning mellan biljard och bowling... duh.) och flyga drake framför en enorm skärm. Mycket växelpengar gick åt, inte helt oväntat. När vi gjort det häftigaste, och alla var tillräckligt trötta i huvudet av all plingande, tutande, tjutande, skrikande, pipande och rasslande, så tog vi en vända genom köpcentret också, innan vi åkte över bron, tillbaka till Ginza och Akihabara.

På min begäran tog vi en pit-stop på Apple Store i Ginza. Inte helt otippat så är det himmelriket för alla Mac-frälsta. Jag förstår inte varför de inte öppnat en i Stockholm än...

Akihabara då, den stora finalen på dagen. Vi kom dit lagom till solen gått ner, så att stadsdelen skulle få göra skäl för sitt namn. Det gjorde den. Ljus överallt, vart man än tittade, och vid vissa tillfällen undrade man om solen inte faktiskt gått upp igen. Utanför varje affär stod någon och skrek, ofta i mikrofoner, och varannan butik sålde tonvis med datorer, varannan manga och animé-figurer. Det du inte hittar här, det hittar du inte någon annanstans heller. Tyvärr var vi allihopa rätt så trötta när vi väl kom dit, så det blev inte så mycket handlande som jag hade tänkt. Istället sparade jag mig till Osaka, där det ska finnas nästan lika mycket butiker ändå, och vi dessutom har mer tid att spendera i staden.

I Akihabara möttes vi alla upp igen, och sammanstrålade på en japanskt "maid café", ett kafé där servitriserna är utklädda i diverse manga- och animé-inspirerade kostymer och dräkter. Höga skor och strumpor, korta kjolar och extremt tunna, höga röster verkar vara de mest vanliga egenskaperna. Nå väl, de hade väldigt god choklad-kaka i alla fall :)

Resten av kvällen spenderades mest i tunnelbanan, åkandes mellan diverse olika linjer och stationer, innan vi kom fram till ett tempel vi var för trötta för att titta ordentligt på, och till sist en McDonald's. Nu är det så, att när man är i Japan så är till och med något så internationellt som McDonald's väldigt speciellt. Inget är precis som någon annanstans när man är i Japan. Här ser en donken-burgare ut precis som den gör på bilderna när man får den, och den är saftig med mjukt bröd och färska tillbehör. Dessutom finns det lite andra varianter av burgarna, som t.ex. en "McPork".

Nu närmar vi oss Maibara, fortfarande på väg mot Shin-Osaka, och fortfarande är det svårt att säga vart Tokyo tog slut, om det tog slut överhuvud taget. Tänk dig att åka från Stockholm till Skåne utan att någonsin se något mindre bebyggt än ett industriområde eller lite små potatisland mellan husen. Det bor, kort sagt, så inihelvete mycket människor i Japan.